Förändring!

Var på stan med en kompis idag. Hon var ute efter ett par skor så jag hängde med på skoaffären. Kikade på alla fina ballerinaskor och sandaler/sandaletter. Kom att tänka på att jag inte haft sandaler eller sandaletter på ca 15 år kanske. Förutom på jobbet med ett par strumpor under. 

Varför?

Jo för att jag inte gillar att visa mina fötter. Eller rättare sagt min FOT. Jag har ju lymfödem i min ena fot som gör att den alltid är väldigt svullen och stor. Det gör inte ont alls, ser bara hemskt ut (tycker jag).

Fick mig en liten tankeställare där när jag tittade på sandalerna. Hur har detta påverkat mig rent konkret? 

Från det att jag var kanske 13 år, så gjorde det att jag inte var med på badet på skolan. Ville inte gå barfota för att jag var "rädd" att visa min fot.

Jag går aldrig i kjol eller shorts om jag inte hade ett par högre converse som täckte fötterna och anklarna. 

I sommras när vi var i Paris så gick jag runt i långa, rätt tjocka leggins och ett linne och ett par converseskor i över 40 graders värme. JA det var fruktansvärt varmt! Allt detta för att jag inte vill visa mina fötter och anklar.

Det är dessutom bara 2-3 år sedan jag blivit mer bekväm i shorts och kjol. Det är ett ganska stort steg för mig. 

När jag gick där i skobutiken idag och tittade på alla fina sandaletter så bestämde jag mig för en sak. I år ska jag banne mig inte gå runt i mina converseskor hela sommaren. Jag ska inte låta den snedvridna synen på vad som är vackert/inte vackert styra mig. Ska inte låta min rädsla tvinga mig att dricka enorma mängder vatten för att inte överhettas i sommar. 

Jag ska skaffa ett par sandaler som jag känner mig bekväm i och rocka dem hela sommaren!!!!

För ärligt talat. Varför ska jag bry mig om vad folk tycker när de ser min fot? Hur många kommer igentligen ens märka det?!

Nä i sommar ska jag måla mina tånaglar och få solbrända ränder på fötterna. Jag ska inte svettas om fötterna och behöva oroa mig för hur mycket mina skor luktar.

Varför inte något sådant här?!!?!? Så sjukt snygga!!!!

Detta om att vara infertil.

"Äh, det gör ingenting! Jag kan köpa ett barn från Indokinesien"

Det var mitt svar på vad jag tänkte om att inte kunna få barn när jag var liten. Det fick höra många gånger från min mamma och bröder när jag var yngre, för de tyckte det var lite lustigt.
När jag som vuxen funderar på vad jag sa så blir jag lite stolt över mig själv. Häftigt att en tjej som inte ens fyllt tio hade sådan koll, och tyckte att det var det mest naturliga i världen.

Detta blogginlägg kommer bli ganska tufft att skriva och jag känner redan tårarna som vill komma ut. För det är allt annat än enkelt med infertilitet. Speciellt om man precis har fyllt 28 och har en fast relation sedan över 7 år tillbaka. Men ska försöka att berätta om mina tankar om att vara infertil.

Jag har varit väldigt öppen med Alex om att jag inte kan få barn från allra första början.
Jag är glad att han accepterar det. Det är nämligen något jag alltid varit rädd för. Alltid tänkt, att visst, i början så accepterar den jag är tillsammans med att jag är infertil. Men när det ska "bli dags" att skaffa barn så kommer hen lämna mig, då jag i det området är helt oduglig. Att det kommer bli en börda att gå igenom allt som har med infetillitet att göra.

Jag har i stort sett nästan alltid vetat att jag inte kan få barn på naturlig väg. Under min uppväxt så har det inte varit så jobbigt igentligen. Jag har alltid tänkt att det var min lott i livet och att jag har en fantastisk möjlighet att hjälpa ett litet barn som kanske annars inte har en chans till familj. Men jag har alltid känt/velat bli Mamma en dag. Hur när och var var liksom inte viktigt.

Sedan mina syskonbarn kom till världen, för nästan 5,5 år sedan, så har jag börjat tänka lite annorlunda. Nu vill jag absolut uppleva en graviditet. Känner en längtan efter att få uppleva det privilegiet det är att få skapa och bära ett barn. Känns inte alls lika självklart, som när jag var liten, att adoptera längre.
Jag är glad att alternativet äggdonation finns. Det blev ju tillåtet i Sverige för ca 10 år sedan. Och det ger ju en häftig möjlighet att bli gravid. Att jag inte delar DNA med bebisen är från min synvinkel inte särskilt viktigt.

Det kan ju låta ganska positivt från min sida att äggdonation är ett bra allternativ för oss. Men tänk på vad det innebär....
Till att börja med, en massa år av väntan. Remisser hit och dit. Undersökningar. Kuratorsamtal. Granskningar. Hormonbehandlingar. Oro. Och allt det troligen flera gånger om.
   Detta kan för mig ibland kännas så fruktansvärt orättvist. Speciellt då jag till exempel tänker på alla dessa kvinnor som nästan använder abort som preventivmedel. Eller alla dessa som lever i sådana förhållanden där barn inte borde vara. I mörka stunder kan jag känna att vissa bara ligger och blir med barn som kanske inte ens vill ha barn. Så sitter jag här och bara önskar att det skulle vara så "lätt". Jag antar att jag är avundsjuk.

Jag är som sagt 28 år och NEJ vi har inte börjat processen att försöka bli med barn. Både jag och Alex vill ha barn och kan tänka oss börja snart. Jag börjar dessutom känna mig stressad. För det tar som sagt tid med äggdonation.
Ett gäng vänner och bekanta är gravida eller har redan ett gäng barn. Sneglar på deras knoddar och önskar att det kunde vara "så lätt" för mig. Men då får jag också samtidigt dåligt samvete. Det känns som att jag missunnar dem på något sätt när jag tänker så. Även om jag inte gör det alls.
Antar att det är avundsjuka där med.

Jag har en tatuering på mina revben på en pinuppa. Anledningen till den tatueringen har mycket med min infertilitet att göra. Den är där för att påminna mig om min kvinnlighet. "Ok?" kanske ni tänker lite skeptiskt.
Jag har i perioder inte alls känt mig särskilt kvinnlig. mycket pga att jag har TS.
Jag har inte den där härligt kvinnliga smala midjan.
Jag har inte de där runda brösten.
Jag kom in i puberteten sent (började med hormoner strax innan jag fyllde femton.)
Och först och främst. Jag är infertil.
Så min tatuering är där som en påminnelse om att jag duger som jag är och att jag ska hålla huvudet högt.


Har du läst ända hit? Tack för att du läser! Jag hoppas att jag inte varit allt för osamanhängande? Jag har gjort mitt bästa för att sammanfatta mina tankar och känslor.
Jag vill också tillägga att jag oftast är väldigt positiv ändå. Min infertilitet är liksom inget jag kan ändra så varför deppa ihop? Jag har mina stunder och perioder men då är det bara att bryta ihop och komma igen. Särskild lätt är det för mig då jag har så många underbara människor omkring mig.

Något jag bör klargöra? Något som du funderar över? Lämna gärna en kommentar eller maila mig på maria.masjl@gmail.com