Hej då skor!!

Mina favoritskor har börjat gå sönder nu. Jag blir numera blöt om fötterna när jag går ute EFTER det har regnat. Fukten letar sin in i alla sömmar som åkt upp. TRÅKIGT!! Har bara dessa skor som varit någorlunda vattenbeständiga. De andra skorna jag har är ju bara tygskor (Converse).

Är faktiskt lite ledsen över att behöva slänga dessa skor. Har ju haft dem i fem år och de har fungerat bra! VÄLDIGT välanvända. Älskar adidas! De är väl värd pengarna, de är så hållbara. Alla adidas jag haft, har jag haft lääääänge.

Så tack kära adidasskor för lång och trogen tjänst!!!

Har ni ett favoritskomärke som ni gillar?! Jag gillar converse, adidas, vans.

Ofattbart

En gammal arbetskamrats familj har varit med om det ofattbara, förlorade sin son.

Men hans kämparglöd bara fortsätter lysa.

Tryck på länken nedan och läs mer.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article13595568.ab

Enkelspårig och en fråga

Är tråkigt och, som rubriken säger, enkelspårig jag vet. De senaste inläggen har handlat om hur det går med övningskörningen. Och det kommer denna också göra. SORRY!

Hoppas verkligen att jag kommer lyckas att ta körkortet nu i Oktober. Håll tummarna för mig är ni snälla. Hur som hellst har jag funderat på vad jag skulle vilja göra när jag väl får körkortet i handen. Samma dag kommer jag iaf försöka låna en bil och dra ut på en liten sväng, alldeles ensam i bilen. Bara för att känna på hur det känns. Sen kommer jag ta med Alex, Siv och Per till Linköping för att fira att jag tagit körkortet genom att käka på Texas Longhorn. Ska tvinga alla att dricka alkohol så jag kan köra tillbaka sen. ;P Sen när vi ska upp till Sundsvall i Dec/Jan så tänkte jag försöka låna en bil igen eller hyra, och sen ta en långkörning upp till västernorrland. Bara för att känna på hur en långkörning känns.

Ni som har körkort... vad var det första ni gjorde då ni hade tagit det??!?! *nyfiken* Lämna en kommentar här eller på facebook till svar tack!!

Träningsvärk

Ja jag har träningsvärk som fan idag, från att vara på gymet igår och sen ha en 1,5 h körlektion idag. Man spänner sig ju en hel del när man kör så där de första gångerna. Men men, det är skönt att känna att man lever också. XD

Hade alltså körlektion idag 07:00-08:30. Idag tränade jag på vänstersvängar och upp och ned växling, samt träna att använda kopplingen till att krypa fram vid dolda korsningar osv.

I slutet så frågar läraren om jag känner att jag kan köra tillbaka till körskolan i stan. Jag skulle alltså gå ifrån att köra sakta i ett bostadsområde med väldigt liten trafik till att åka in till stan kl halv nio på morgonen med en del trafik framme. Så jag sa "Ehm nej!", "Nehej ok då" säger läraren och vi kör vidare och hon säger vart det är vi ska köra. Hon styr mig rakt in i stan. och då vi står mitt i stan i en korsning säger hon. "Ja där lurades jag lite", "Mmmm..." svarar jag och är grymt nervös och glömt typ allt jag nyss lärt mig, DOH! Blev därför en del missförstånd och misstag, med det gick bra ändå. Ingen olycka iaf. HAHA!! Kul att hon hade så pass mycket förtroende att hon lät mig göra det. I morgon ska jag få köra från körskolan. Om det inte är alldeles för mycket lunchrusningstrafik dvs. Hon är fortfarande väldigt imponerad över mig. Det känns jätteroligt att höra!!

En annan sak som var lite, lustigt(!?!), var att körläraren förstod vad jag är för en tjej.

Att jag har höga förväntningar på mig själv. Tycker om att visa mig duktig och, som hon uttryckte det, tycker att jag borde kunna saker redan innan jag ens börjat lära mig dem.

Och så är det ju... HAHA, antingen är jag väldigt lätt att läsa eller så är hon en väldigt bra personkännare.
Hur som. Eftersom jag är en sån person så måste jag hålla mig själv positiv. Ta misstagen med ro och tänka att jag gjorde misstagen för att lära mig, för jag är fortfarande helt ny på detta, och ska lära mig så mycket jag kan, så jag klarar av uppkörningen i Oktober.

Fler som läser denna bloggen som också är en sån typ av person?!

Hur som hellst är det skitkul att köra bil!!! Längtar redan till i morgon när jag får sätta mig bakom ratten igen. YAYs ^^

Oh det har jag glömt att berätta...

Jag har ju klippt och färgat håret. Blev ganska nöjd. Blev samma frisyr, så för att göra det lite annorlunda så blev halva luggen kort. Blev sådär, men det är ok, det växer ju ut. Färgningen blev jag jättenöjd med.

Ja se själva... visst är jag vacker?!?! ;P

Haha... jag bjubbar på denna XD

Första körlektionen

Idag hade jag första körlektionen någonsin. Satt alltså bakom ratten för första gången idag, för av vara exakt i en Volvo S40.

Jag var sjukt nervös då vi skulle börja. Men lagomt nervös så att det inte blev så att jag inte kunde ta in någon information. Trodde att det skulle vara jobbigare också, svårare på något sätt. Men det var så mycket roligare att köra än jag hade tänkt mig.

Fick köra i ett lugnt bostadsområde. Körde runt, växlade, stannade, körde in till sidan och lärde mig att ställa in speglar, ratt, sätet osv. Det började lite knackigt, men när jag väl hade kommit igång lite så gick det faktiskt riktigt bra. Är rätt imponerad över mig själv. Körläraren var även hon imponerad sa hon. Det känns bra att hon tyckte att det gick så bra.

Har bestämt mig för att jag ska ta till mig allt positivt, och skita i det negativa. Bara lära mig utav misstagen och ta dem med gott humör. Tänka att det är bra att jag gjorde det misstaget så jag lär mig av det.

Hoppas det fortsätter samma sätt sen, isf kommer jag definitivt fixa uppkörningen i Oktober.

Wish me luck guys!!!

1a körlktionen

IIIIIH.... Första körlektionen nu 11:20-12:05. Wish me luck!!!

Så roligt!!

Igår så fick jag ju en kommentar från Rebecca som har en dotter med Turners sydnrom (TS). Jag tycker verkligen att det är jätteroligt att svara på frågor. Det är så skönt att veta att min blogg gör "nytta". Ja men i det att jag kan svara på frågor som endast jag, i egenskap av lite "äldre" Turnerkvinna, kan svara på. Att jag kan dela med mig av mina upplevelser och erfarenheter så kanske andra får det lättare eller får mer försråelse. Det är ett riktigt privilegium. Och jag hoppas fler som har funderingar vågar sig på att ställa frågor.

Hur som hellst...

Jag fick en kommentar från en annan mamma som också har en dotter med TS, och hade frågan om "När och hur ska man guida henne in i vetskapen om att hon har turners?".

Börja med att ge den information hon förstår så snart som möjligt. Utveckla det ju äldre hon blir. Ge den informationen i så stora drag som möjligt. Jag visste när jag började skolan att jag var tvungen att ta en medicin som gjorde att jag växte, för att min kropp inte kunde det själv som hos de andra barnen i klassen. Och att det kan bli så ibland. Att alla personer är olika och så fungerar jag. Att det inte var något konstigt med det.

Jag fick alltid veta att jag kunde fråga saker om jag ville. Mamma uppmuntrade att jag ställde frågor då vi var på läkarkontroller osv. Så gjorde vi i våran familj.

Jag hoppas jag har gett svar nog?! Det är ju så individuellt. Jag var väldigt brådmogen och ivrig att få veta saker när jag var liten. En riktigt frågvis liten tjej. Så jag visste rätt mycket ganska tidigt. Att vara öppen och ärlig har liksom alltid varit filosofin i våran familj. På ett så gott sätt man kunde DVS. Det går ju såklart inte att förklara allt för en fem-åring. Men mina föräldrar försökte alltid.

Tack för att du lämnade en kommentar. Fler frågor!? Tveka inte att ställa dem, här på bloggen eller via min mail maria.masjl@gmail.com eller på min Facebook. Sök efter mig via mailadressen.

Svar till Rebecca

Fick ett meddelande ikväll, och tänkte svara på det meddelandet här på bloggen.

"Hej! Googlade på bloggar om turners syndrom då jag för drygt 3 månader sedan fick veta att min ena dotter har TS. Även om vi har hunnit landa i diagnosen och jag har hunnit läsa på en hel del så oroar jag mig mycket över hur Isabella kommer påverkas av det här när hon blir äldre (hon är i dagsläget snart 3 år och förutom att hon är liten, 80 cm, så tycker jag mig se att hon har problem med att läsa av andra barn och har lite svårt för det sociala) och förstår mer utav det hela. Om DU skulle få en dotter med TS, vad skulle du göra då? Vilket skulle vara det viktigaste för dig att göra för henne/förklara för henne eller hjälpa henne med? Ps. Självklart måste det kännas jobbigt att inte kunna få barn naturligt, men tänk vilket oerhört speciellt underverk du kan få genom äggdonation istället. Jag vägrar acceptera att Isabella inte får de barn hon vill ha i framtiden. Rebecca"


Hej Rebecca! Då du skriver blogg om dig och din familj så väljer jag att skriva svar här på bloggen och jag hoppas det inte gör någonting!??!
För det första. Tack för meddelandet. Det är kul att jag kan hjälpa människor och svara på deras frågor. Och på det viset också öka förståelsen för Turners Syndrom. Läste lite på din blogg och såg bilder på dina barn, måste säga att du har vackra barn ^^


Då alla flickor med TS är så olika så är det svårt att säga vad jag skulle göra och tänkaom jag fick en dotter med TS. Det beror ju helt på flickans problematik. Men absolut hjälpa henne med skolarbetet, Spec matten. Jag hade problem med matte, kemi och fysik i skolan. Det jag hade lättast för var Språkämnena.
Men det främsta jag skulle göra är att berätta för personal i skolan vad det är flickan behöver stöd med och förklara vad TS är. Så att de kanske kan hjälpa till att förklara för kamraterna varför flickan är på ett visst sätt.
Jag har skrivit och berättat om hur jag framför klassen tog min spruta (växthormon) och berättade om mig själv och TS. Jag tror att det hjälpte mig väldigt mycket i skolan. För barn reagerar på det de inte förstår. Försöker man att förklara så gott man kan för barnen runtomkring kan det hjälpa mycket. Med hjälp och stöd av personal och lärare såklart. Men det är min teori.
Stöd och hjälp i skolan är det som är viktigast.

Läste på din blogg att din dotter får våldsamma utbrott. Det kan jag berätta att jag också fick när jag var liten. Välte bord och stolar. Klämde fingrarna i dörren för jag glömde att ta bort dem när jag skulle smälla igen den i vredesmod. Men det försvann efter hand. Jag hoppas att det också gäller din dotter.
Själv har jag nog aldrig haft problem med det sociala. Jag har bara varit lite annorlunda med lust att uttrycka mina åsikter, och vilja gå min egen väg. Det som har varit bra med det är att jag sällan brytt mig om vad folk tycker om mig, bara de jag håller av älskar mig och tycker om mig liksom.

Jag har aldrig igentligen blivit behandlad annorlunda av vuxna när jag växte upp, pga att jag har TS. Jag fick lite hjälp med matte och klockan och sånt när jag gick i lågstadiet, men det var det flera andra i klassen som också fick. Det är jag glad för. Skulle absolut inte vilja bli behandlad annorlunda för att jag har TS, tror bara att det skulle förvärra. Att jag skulle börja tvivla på mig själv och känna mig onormal. Misstolka mig rätt. Jag behövde absolut ett visst stöd och hjälp. Men inte mer än många andra kan behöva. Inte på ett sätt som gjorde att mina kamrater såg mig som annorlunda eller gjorde att jag själv kände mig väldigt annorlunda. Min föräldrar har behandlat mig och ställt samma krav på mig som på mina andra syskon. Det har varit viktigt för min del.
TS drabbar alla olika men de flesta växer upp och blir som vilken fungerande vuxen som helst, det är viktigt att komma ihåg.

Jag lever ju nu med min Alex sedan flera år tillbaka och har ett jobb som personlig assistent. Ska innom några år försöka få barn genom äggdonation. Har familj och vänner som är helt underbara. Håller på att försöka skaffa körkort nu också. Jag är envis, självständig och en rätt så stark tjej men många andra bra egenskaper. Det är jag övertygad om att din dotter också kommer bli.

Jag önskar er allt väl! Har du/ni andra frågor tveka inte att skicka ett mail eller en kommentar.
Tack igen för att du lämnade en kommentar!

Draining

Jag är en person som gråter när jag känner någon stark känsla. Inte många som sett mig gråta dock. Men jag gråter då jag skrattar, är ledsen, frustrerad, arg, lycklig, rörd. Name it och jag gråter :P

Jag kan tycka att det är skönt att gråta, utan någon riktig anledning igentligen, då och då. Tex till en film, låt, bok eller liknande, något som gör att man fylls av en känsla och börjar gråta. Det är liksom befriande. Befriande i det att, småsaker som har byggts upp under en tid, små irritationer, frustrationer, smågrejjer som man liksom sväljer och låter vara får komma ut, och man börjar på 0 igen.

Förstår ni vad jag menar? Tycker ni likadant? Är ni som jag?