Förändring!

Var på stan med en kompis idag. Hon var ute efter ett par skor så jag hängde med på skoaffären. Kikade på alla fina ballerinaskor och sandaler/sandaletter. Kom att tänka på att jag inte haft sandaler eller sandaletter på ca 15 år kanske. Förutom på jobbet med ett par strumpor under. 

Varför?

Jo för att jag inte gillar att visa mina fötter. Eller rättare sagt min FOT. Jag har ju lymfödem i min ena fot som gör att den alltid är väldigt svullen och stor. Det gör inte ont alls, ser bara hemskt ut (tycker jag).

Fick mig en liten tankeställare där när jag tittade på sandalerna. Hur har detta påverkat mig rent konkret? 

Från det att jag var kanske 13 år, så gjorde det att jag inte var med på badet på skolan. Ville inte gå barfota för att jag var "rädd" att visa min fot.

Jag går aldrig i kjol eller shorts om jag inte hade ett par högre converse som täckte fötterna och anklarna. 

I sommras när vi var i Paris så gick jag runt i långa, rätt tjocka leggins och ett linne och ett par converseskor i över 40 graders värme. JA det var fruktansvärt varmt! Allt detta för att jag inte vill visa mina fötter och anklar.

Det är dessutom bara 2-3 år sedan jag blivit mer bekväm i shorts och kjol. Det är ett ganska stort steg för mig. 

När jag gick där i skobutiken idag och tittade på alla fina sandaletter så bestämde jag mig för en sak. I år ska jag banne mig inte gå runt i mina converseskor hela sommaren. Jag ska inte låta den snedvridna synen på vad som är vackert/inte vackert styra mig. Ska inte låta min rädsla tvinga mig att dricka enorma mängder vatten för att inte överhettas i sommar. 

Jag ska skaffa ett par sandaler som jag känner mig bekväm i och rocka dem hela sommaren!!!!

För ärligt talat. Varför ska jag bry mig om vad folk tycker när de ser min fot? Hur många kommer igentligen ens märka det?!

Nä i sommar ska jag måla mina tånaglar och få solbrända ränder på fötterna. Jag ska inte svettas om fötterna och behöva oroa mig för hur mycket mina skor luktar.

Varför inte något sådant här?!!?!? Så sjukt snygga!!!!

Detta om att vara infertil.

"Äh, det gör ingenting! Jag kan köpa ett barn från Indokinesien"

Det var mitt svar på vad jag tänkte om att inte kunna få barn när jag var liten. Det fick höra många gånger från min mamma och bröder när jag var yngre, för de tyckte det var lite lustigt.
När jag som vuxen funderar på vad jag sa så blir jag lite stolt över mig själv. Häftigt att en tjej som inte ens fyllt tio hade sådan koll, och tyckte att det var det mest naturliga i världen.

Detta blogginlägg kommer bli ganska tufft att skriva och jag känner redan tårarna som vill komma ut. För det är allt annat än enkelt med infertilitet. Speciellt om man precis har fyllt 28 och har en fast relation sedan över 7 år tillbaka. Men ska försöka att berätta om mina tankar om att vara infertil.

Jag har varit väldigt öppen med Alex om att jag inte kan få barn från allra första början.
Jag är glad att han accepterar det. Det är nämligen något jag alltid varit rädd för. Alltid tänkt, att visst, i början så accepterar den jag är tillsammans med att jag är infertil. Men när det ska "bli dags" att skaffa barn så kommer hen lämna mig, då jag i det området är helt oduglig. Att det kommer bli en börda att gå igenom allt som har med infetillitet att göra.

Jag har i stort sett nästan alltid vetat att jag inte kan få barn på naturlig väg. Under min uppväxt så har det inte varit så jobbigt igentligen. Jag har alltid tänkt att det var min lott i livet och att jag har en fantastisk möjlighet att hjälpa ett litet barn som kanske annars inte har en chans till familj. Men jag har alltid känt/velat bli Mamma en dag. Hur när och var var liksom inte viktigt.

Sedan mina syskonbarn kom till världen, för nästan 5,5 år sedan, så har jag börjat tänka lite annorlunda. Nu vill jag absolut uppleva en graviditet. Känner en längtan efter att få uppleva det privilegiet det är att få skapa och bära ett barn. Känns inte alls lika självklart, som när jag var liten, att adoptera längre.
Jag är glad att alternativet äggdonation finns. Det blev ju tillåtet i Sverige för ca 10 år sedan. Och det ger ju en häftig möjlighet att bli gravid. Att jag inte delar DNA med bebisen är från min synvinkel inte särskilt viktigt.

Det kan ju låta ganska positivt från min sida att äggdonation är ett bra allternativ för oss. Men tänk på vad det innebär....
Till att börja med, en massa år av väntan. Remisser hit och dit. Undersökningar. Kuratorsamtal. Granskningar. Hormonbehandlingar. Oro. Och allt det troligen flera gånger om.
   Detta kan för mig ibland kännas så fruktansvärt orättvist. Speciellt då jag till exempel tänker på alla dessa kvinnor som nästan använder abort som preventivmedel. Eller alla dessa som lever i sådana förhållanden där barn inte borde vara. I mörka stunder kan jag känna att vissa bara ligger och blir med barn som kanske inte ens vill ha barn. Så sitter jag här och bara önskar att det skulle vara så "lätt". Jag antar att jag är avundsjuk.

Jag är som sagt 28 år och NEJ vi har inte börjat processen att försöka bli med barn. Både jag och Alex vill ha barn och kan tänka oss börja snart. Jag börjar dessutom känna mig stressad. För det tar som sagt tid med äggdonation.
Ett gäng vänner och bekanta är gravida eller har redan ett gäng barn. Sneglar på deras knoddar och önskar att det kunde vara "så lätt" för mig. Men då får jag också samtidigt dåligt samvete. Det känns som att jag missunnar dem på något sätt när jag tänker så. Även om jag inte gör det alls.
Antar att det är avundsjuka där med.

Jag har en tatuering på mina revben på en pinuppa. Anledningen till den tatueringen har mycket med min infertilitet att göra. Den är där för att påminna mig om min kvinnlighet. "Ok?" kanske ni tänker lite skeptiskt.
Jag har i perioder inte alls känt mig särskilt kvinnlig. mycket pga att jag har TS.
Jag har inte den där härligt kvinnliga smala midjan.
Jag har inte de där runda brösten.
Jag kom in i puberteten sent (började med hormoner strax innan jag fyllde femton.)
Och först och främst. Jag är infertil.
Så min tatuering är där som en påminnelse om att jag duger som jag är och att jag ska hålla huvudet högt.


Har du läst ända hit? Tack för att du läser! Jag hoppas att jag inte varit allt för osamanhängande? Jag har gjort mitt bästa för att sammanfatta mina tankar och känslor.
Jag vill också tillägga att jag oftast är väldigt positiv ändå. Min infertilitet är liksom inget jag kan ändra så varför deppa ihop? Jag har mina stunder och perioder men då är det bara att bryta ihop och komma igen. Särskild lätt är det för mig då jag har så många underbara människor omkring mig.

Något jag bör klargöra? Något som du funderar över? Lämna gärna en kommentar eller maila mig på maria.masjl@gmail.com

What do you want to know more about?

So recently i made a video on my experiences with Turners Syndrome.
Now I'm thinking about making another video on the same subject. But this time I want to talk a little more in depth about one aspect of TS.
So my question for you is. What are you interested of hearing more about?!
Is there something i did'nt bring up in my last video that you would like to know about?

Jag gjorde en video nyligen om Turners Syndrom. (Länkar videon nedan)
Nu har jag en fråga till er som sett den och är intresserad av att höra mer om TS.

Jag funderar nämligen på att göra en ny video där jag pratar om TS. Men kanske gör en djupdykning i något område som jag tog upp i videon. Vad skulle ni vilja höra mer om? Är det något jag inte tog upp som ni är intresserade av?
Skulle uppskatta ett svar!

Vetrinären

Ett av mina marsvin började låta ansträngd på andningen och lät allmänt konstigt. Hon ville inte komma fram när man kom med god mat och drack inget under hela dagen jag observerade henne.
Tog henne därför till vetrinären där hon fick en spruta med en vitaminboost och lite antibiotika.
Vet kunde inte höra något på lungor eller så. Utan ansåg att allt låg i nosen. Stackarn var lite förkyld helt enkelt. Men då de är så kännsliga Marsvinen så fick hon lite hjälp att bli bättre snabbare.
Nu är hon precis som vanligt igen. Hon kommer fram till mig när jag ska ge mat. Hon tjuter när jag går in till köket och är lika kelen som vanligt ^^ Skönt!

Här är en bild på det lilla livet ^^

Familj

Hej bloggen!
Tänkte bli lite djup i detta blogginlägg. But please bare with me. Tänkte ta upp något som jag har funderat en hel del på under hela mitt liv. Något som har både gett mig lycka och lite sorg ibland. Nämligen Familjen.

Jag är ett skilsmässobarn. När jag var ca fem år skilde sig mina föräldrar. Så jag och mina 2 äldre bröder åkte och bodde hos våran pappa varannan helg under min barndom. Det är ju så det brukar bli. Inget konstigt igentligen.
Pappa träffade en kvinna som hade en son tre år yngre än mig. Hon blev min "bonusmamma" och jag fick också en "bonusbror". De fick senare två barn till. Mina småbröder, "halvsyskon" om man så kan säga.

Med min mamma är det en lite mer komplicerad historia. Inga fler barn men dock träffade hon också sin livspartner runt 2001, som också hade en son sedan innan några år äldre än mig.

Så varför förklarar jag hur min familj ser ut?
Jo. För att visa på att allas familjer ser olika ut.
Samt för att det kanske förklarar varför jag har funderat, mycket under mitt liv, på vad en familj igentligen är? Inte minst för att jag själv inte kan få biologiska barn då jag är infertil.

Tänkte skriva lite om vad jag anser att en familj är. Oavsett hur ens familj ser ut.
Kärnfamilj
Regnbågsfamilj
Splittrad familj
Adoptivfamilj
Finns så många sätt man kan beskriva/ha en familj på.

Familj är förvisso något man föds in i. En familj för mig är också människor man väljer. Min fästman är till exempel en del av den familj jag valt. Hans familj är också de min familj. Särskilt då jag känt dem i snart 7 år och verkligen blivit en del av hans familj. Båda hans sidor av familjen dessutom. Vilket jag är väldigt glad att vara en del av. Att alla har tagit till sig mig på det sättet de har.
Det tror jag att flera kan känna, att ens partners familj också är ens egen familj. Särskilt om man har barn eller har varit med varandra länge.

Finns också andra människor i mitt liv som jag anser vara en del av min familj. Det är de människorna som jag kan vara helt mig själv med. De jag kan anförtro mig allt och som vet att de alltid kan anförtro sig till mig. Som man vet att man kan lita på vad som än händer.
Jag är väldigt lycklig som har en handfull sådana människor i mitt liv. Ni vet de som betyder mer än en kär vän. De där vännerna som man kan bråka med, ha olika åsikter som och som kanske ibland går en på nerverna, men som man älskar så högt att inget sånt spelar någon roll igentligen, för till slut sitter man och garvar åt varandras dumheter ändå. Sånt som skulle kunna beskriva syskonkärlek.

Jag längtar till den dagen jag och Alex blir föräldrar och får en ännu större familj än den här härliga, stora och knasiga vi redan har. Inkluderat de biologiska och icke biologiska medlemmarna i denna underbara  familj vi har.
Hur våran familj sedan kommer se ut är så svårt att säga. Men den kommer vara min.
Det viktiga är inte vilka som är ens familj eller hur det kom in i ens liv. Det viktiga är att man tar vara på den tid man får ha varandra, hur lång eller kort tid det än må vara. Livet är ju nyckfullt trots allt.

Vad är en familj för dig?!

Halloweenbak, del 2. Panut butter chocolate cake.

Denna tårta var typ ett av det godaste jag ätit. Jordnötsmör och choklad ihop är typ drömmen!!!
Hela kylskåpet luktade choklad i dagar!!!! YUM YUM!!!

Chokladtårtan

Smör, 150 g
70 % mörk choklad, 200 g
Socker, 2 1/2 dl
Ägg, 4 st
Vetemjöl, 1 dl
Bikarbonat, 1 tsk
kakao, 1/2 dl
Jordnötssmör, 1 dl

Smält smör.
ställ av från plattan, lägg i chokladen så den smälter och blandas ut helt. Låt svalna lite.
Vispa lite slarvigt ihop ägg och socker. Rör sedan ned chokladen.
Blanda mjöl, kakao och bikarbonat i en annan bunke. Vispa sedan ned jordnötssmöret och chokladsmeten.
Smörj en form med lite smör och pudra sedan formen med kakao. Häll i smeten i formen.
Grädda i ugnen 175 grader i ca 40 min.
Prova med en sticka om kakan är genomgräddad eller ej
Låt svalna innan du garnerar kakan.

(man kan också hälla smeten i en sockerkaksform, låt då kakan bli lite kladdig i mitten. Blir lika gott om inte godare ^^)

 Frosting

Färskost, ex philadelphiaost 100 g

Florsocker, 5 dl.

smör, 25 g (rumsvarmt)
mjölk, 1 msk
vaniljsocker, 1 tsk
ev citronsaft, 1/2 tsk

vispa färskost, florsocker och smör med elvisp.
Blanda i mjölk, vaniljsocker ev citronsaft.

Häll ut ett tunt lager med frosting på kakan. Ställ in i kylen ett tag tills frostingen stelnat lite.

Choklad frosting

Färskost, ex philadelphiaost 100 g
smör, 60 g (rumsvarmt)
Florsocker med chokladsmak, 300g (ett paket)
ev citronsaft, 1/2 tsk

Vispa Smör, florsocker och citronsaft krämigt. Vispa ned färskosten

Lägg frostingen i en sprits och gör en Jack Skellington inspirerad ansikte på kakan ^^ (jag misslyckades XD)
Lägg hela kakan i kylskåpet ett tag så frostingen stelnar. Färdig att serveras!

Halloweenbak del 1. Muffins med "glasskärvor"

Jag gillar att baka så till halloweenfesten så bakade jag en tårta och lite muffins.

Här har ni bild och recept på muffinsarna. Tårtan är i nästa inlägg. separerar dem. Blir enklare att se ^^

Red velvet cupcakes med "sockerglas".

Först av allt gjorde jag sockergodiset som ser ut som glas.

 "Sockerglaset"

Såhär gjorde jag. förbered en långpanna,
lägg på smörpapper så det täcker hela pannan.
Ta en kastrull, att föredra en kastrull du inte är jätterädd om.
Ingredienser
2,5 dl vanligt socker
1 dl sirap, ljus eller vit sirap
1/2 dl vatten
Ni kan använda en smaksättare till glaset också. Tex citronextrakt eller liknande. Det gjorde dock inte jag.

Blanda ned socker, sirap och vatten i kastrullen. Använd gärna en träslev.
Rör i smeten till det börjat koka, sluta röra om.
mät temperaturen med en socker/godis termometer. Koka upp till 140 grader.
Häll över smeten på långpannan med smörpappret. Låt stelna! tar ca 1-1,5 h.
När det stelnat helt så slå sönder sockret så det ser ut som skärvor av glas.

Muffins

Sätt ungen 175 grader. Förbered med muffinsplåt eller muffinsformar.

Mjöl, 3 dl
Kakao, 1 msk
Salt, 1 nypa.
Socker, 1 4/5 dl
Solrosolja, 1 4/5 dl
Ägg, 1 st
Röd karamell/hushållsfärg, 1 msk.
vanilj/vannilinsocker, 1/2 tsk.
Filmjölk, 1 1/3 dl
Ättikssprit 12%, 1 tsk
Bikarbonat, 4/5 tsk

Blanda mjöl,  kakao och salt  i en bunke.
Vispa socker och olja till en blank smet.
Tillsätt ägg under vispning.
Häll sedan i röd karamellfärg och vaniljsocker.
Sänk hastigheten på vispen, häll i mjölblandningen och filmjölk om vartannat.
Blanda ättika och bikarbonat i en kopp,  häll det sedan i smeten.
 Fyll smeten i formarna till 3/4.
Grädda mitt i ugnen ca 20 min.
Låt svalna helt innan du garnerar dem.

 Frosting

Färskost, ex philadelphiaost 100 g

Florsocker, 5 dl.

smör, 25 g (rumsvarmt)
mjölk, 1 msk
vaniljsocker, 1 tsk
ev citronsaft, 1/2 tsk

vispa färskost, florsocker och smör med elvisp.
Blanda i mjölk, vaniljsocker ev citronsaft.

Hallonsås

Frysta hallon 250 g.
Vatten 3 msk
Socker 2 msk
Färskpressad appelsinjuice, 2 msk.

Lägg i hallon, vatten och socker i en mixer eller använd mixerstav.
Mixa till en puré. Smaka av om det behövs mer socker eller appelsinjuice.

Lägg på frostingen på muffinsarna. Använd en sprits eller en sked, vad som passar dig bäst. 

Tryck sedan ned "Sockerskärvorna" i muffinsarna. 

Ringla sedan över hallonsåsen över muffinsarna och runt om. 

Redo att serveras!