Så roligt!!

Igår så fick jag ju en kommentar från Rebecca som har en dotter med Turners sydnrom (TS). Jag tycker verkligen att det är jätteroligt att svara på frågor. Det är så skönt att veta att min blogg gör "nytta". Ja men i det att jag kan svara på frågor som endast jag, i egenskap av lite "äldre" Turnerkvinna, kan svara på. Att jag kan dela med mig av mina upplevelser och erfarenheter så kanske andra får det lättare eller får mer försråelse. Det är ett riktigt privilegium. Och jag hoppas fler som har funderingar vågar sig på att ställa frågor.

Hur som hellst...

Jag fick en kommentar från en annan mamma som också har en dotter med TS, och hade frågan om "När och hur ska man guida henne in i vetskapen om att hon har turners?".

Börja med att ge den information hon förstår så snart som möjligt. Utveckla det ju äldre hon blir. Ge den informationen i så stora drag som möjligt. Jag visste när jag började skolan att jag var tvungen att ta en medicin som gjorde att jag växte, för att min kropp inte kunde det själv som hos de andra barnen i klassen. Och att det kan bli så ibland. Att alla personer är olika och så fungerar jag. Att det inte var något konstigt med det.

Jag fick alltid veta att jag kunde fråga saker om jag ville. Mamma uppmuntrade att jag ställde frågor då vi var på läkarkontroller osv. Så gjorde vi i våran familj.

Jag hoppas jag har gett svar nog?! Det är ju så individuellt. Jag var väldigt brådmogen och ivrig att få veta saker när jag var liten. En riktigt frågvis liten tjej. Så jag visste rätt mycket ganska tidigt. Att vara öppen och ärlig har liksom alltid varit filosofin i våran familj. På ett så gott sätt man kunde DVS. Det går ju såklart inte att förklara allt för en fem-åring. Men mina föräldrar försökte alltid.

Tack för att du lämnade en kommentar. Fler frågor!? Tveka inte att ställa dem, här på bloggen eller via min mail maria.masjl@gmail.com eller på min Facebook. Sök efter mig via mailadressen.