Ang vänlighet...

Idag när jag var påväg hem från byn så hörde jag en röst ropa "hej hörredu tjejen, det var inte igår!". Det var rösten från en man som är en av, i brist på bättre ord, A-lagarna här i K-fors. Grejjen är att när jag gick i gymnasiet så hängde jag väldigt mycket i byn och var OFTA i biblioteket. Där bla denna man ofta satt då det var kyligt ute. Så vi stiftade någon typ av bekantskap. Jag är av den skolan, att jag alltid är trevlig och vänlig mot folk om de är trevliga och vänliga mot mig. Träffar man på någon vid upprepade tillfällen så hälsar man tillslut. Så var det med denna man. Då jag mötte honom så hälsade jag. Det hände vid några tillfällen att vi bytte några ord. Detta var då jag gick i gymnasiet, det är alltså mellan 02-05. Denne man satt alltså med två andra män utanför biblioteket då jag gick förbi och han kände igen mig. Jag log och hälsade då jag även jag kände igen honom. Han sa "kom så kan jag få ta dig i hand". Jag gick fram och tog honom i hand. Han berättade då för sina kamrater. "Denna tjej. Var en av de få som hälsade på mig för några år sedan. Jag kommer ihåg att hon alltid var snäll och trevlig mot mig". Jag blev ärligt talad lite berörd av detta. Att han kommer ihåg mig som den vänliga och trevliga tjejen som konstigt nog hälsade på honom, då de flesta skulle undvika kontakten. Jag tänkte att detta måste säga rätt mycket om min karaktär. Vet att fler människor har uttryckt samma åsikt om mig. Att jag, även om de är A-lagare, utvecklingstörda, enligt allmänheten konstiga... helt enkelt de "svaga" i samhället. Så har jag aldrig ignorerat en hälsning. Utan ist varit vänlig och bemött dem med ett leende. Det måste väll säga en hel del om hur jag är som person, eller???!!! Måste verkligen ta tillfället i akt att tacka min mor för denna egenskap. Det är av henne jag lärt mig denna goda färdighet. En färdighet jag är riktigt stolt över.

Tack för idag!!!