En fråga till ^^

Ja jag fick en fråga såhär i efterhand till min frågestund. Det var Mikaela som skrev och undrade.

Fråga: "Jag ställer en fråga nu om det går bra =) Nu då ja såg detta inlägg xD haha!! Men hur känns det att du sj inte kan skaffa barn? Är Alex en sådan som vill ha barn? Kram på dig goding"

Svar: HAHA... Förstår inte hur du missade det. Tror jag länkade till det inlägget 6 gånger under två dagar ;P Men ingen fara. Ok, nu till frågan. Jag har funderat på att skriva ett inlägg om detta, då det är en fråga jag får rätt ofta då jag berättar att jag är infertil. Det är ganska svår fråga att svara på dessutom då jag känner så olika inför det själv från dag till dag. Det är iaf något jag faktiskt tänker på dagligen spec sedan jag blev faster för nu lite över två år sedan. När jag blev diagnostiserad med TS då jag var ungefär 5-6 år, fick jag ju samtidigt veta att jag inte kunde få barn så det är ju något jag är "uppvuxen" med. När jag var ca 7-8 och blev tillfrågad av läkaren vad jag tyckte om att jag inte kunde få barn så svarade jag "Äh, det gör igenting. Jag kan köpa ett barn från Indokinesien" HAHA, ganska insiktsfullt för att vara en 7 åring ändå ;P Men så tänkte jag jättelänge. Att det inte gjorde något för det finns andra barn som behövde föräldrar och då kunde jag ta hand om dem. Det gjorde mig ingenting då jag kände att jag ändå kunde bli mamma. Men som sagt så efter det att jag blev faster och såg Janet och Karin vara gravida och se dem och mina bröder bli föräldrar och se dem få det jag inte kan. Nämligen helt biologiska barn så började jag tänka om rejält. Så nu tänker jag att jag absolut ska ta hjälp av äggdonation och uppleva en graviditet och att föda ett barn. Att det blir mer "mitt" barn på så sätt, även fast det inte blir mitt barn rent biologiskt. Så min tanke är nu att jag ska börja med att skaffa barn via äggdonation och om det lyckas och vi vill ha fler barn så är det adoption som gäller.

Detta är som jag skrev tidigare något jag tänker på varje dag. Och vissa dagar känner jag en sorg över att inte kunna få barn utan att behöva gå genom behandlingar, undersökningar och bli granskad osv. Vilket jag kan känna är lite orättvist på något sätt. Liksom, medan andra "bara" behöver ligga så måste jag gå genom år av väntan, undersökningar och granskningar. Andra dagar kan jag känna att det inte är hela världen, att jag iaf kan uppleva en graviditet. Det är jag sjukt tacksam för. Att jag med hjälp iaf kan få uppleva en graviditet med allt vad det innebär. Det är ju inte alla kvinnor som är infertila som kan det.

Som du märker skriver jag mycket ur min synvinkel och det är det enda jag kan skriva från ;P Alex är ju förstås helt införstådd i allt detta. Och verkar inte ha några problem med att det blir så krångligt för oss att få barn. Han älskar barn och vill ha barn. Och han vill som jag prova att få barn med hjälp av äggdonation och fungerar det så får vi se vad vi gör sen. En sak i taget ;P Så vi är i samma mindset på det viset. Så det är bara att hålla tummarna för oss när det väl är dags ^^

Hoppas du är nöjd med svaret?! Om det är något mer du funderar över efter att ha läst detta så är det bara att skriva. Jag svarar så gott jag kan. Det kan den som vill göra också, ställa vilken fråga som hellst. Tycker jag att det är för privat för att skriva här så mailar jag er ist. ^^ Så var inte blyga, ställ frågan så avgör jag hur utförligt jag vill svara. Jag tar inte illa upp eller tycker det är jobbigt ^^