Nämen se vad jag har skrivit för några månader sedan...
Hon grävde ned händerna i jackfickan, hon sparkade på smågrus där hon gick. Med en svepande rörelse tog hon bort håret från ansiktet, som vinden lekfullt tog tag i. Hon kännde väl igen området och vägarna. Ville hon skulle hon kunna blunda och ändå veta exakt var hon satte sina fötter. Vägen sluttade nu ned. Här hade hennes oskylldiga barnafötter sprungit. Detta hade varit henens hem. Nu var hon framme vid en korsning. snett nedåt gick en svagt sluttande nedförsbacke. Hon minns hur hon en gång hade cyklat nedför denna backe. Åkt på en stor sten och tappat kontrollen över cykeln, för att sen ramla och skrapa upp ena knät. Ärret på knät var kvar som ett sorts minnesmärke i hennes liv. Hon tog istället vägen som gick rakt fram. Hon kunde nu se gården där hon växte upp. Hennes hjärta dunkade lite hårdare. gick fram mot gården. Tittade på trädet där hon hade byggt en koja av en blå pressening. Hon kunde minnas hur hon satt under denna pressening, på en stor gren, och lyssnade på det mjukt smattrande ljudet av sommaregnet som föll utanför. Hon såg mot platsen där huset förut stod. Där fanns nu inget mer än en gräsmatta. Hon vände sig om och gick mot andra sidan vägen. Tittade ned mot åkern där hon som liten brukade plockade blommor till sin mamma. Nedanför åkern finns en nästan igenvuxen sjö. Bakom den sjön reste sig ett berg. Hon tänkte på hur blind man blir när man står inför en såhär vacker natur varje dag. Just nu kunde hon inte tänka på ett vackrare ställe
Det är inte hela texten och den är heller inte genomarbetad....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar