Mamman undrade hur jag hade det i skolan och med kamraterna under tonåren. Och jag kan väll säga att jag hade väll kamrater och kompisar. Men jag hade ingen riktigt bestående kompis förän jag började gymnasiet och träffade Maria, Fritte, Cicci, Tezz och gänget. Alla vi var ju annorlunda ;P Jag blev som sagt väldigt berörd och skrev ett låååångt mail till svar. Och jag hoppas mamman och dottern fick lite tröst av mina ord.
Om det är någon annan i denna flickans ålder som läser detta så vill jag säga som min morfar alltid sa till mig.
Du är så modig och stark för att du får utstå saker som de flesta inte gör. DU får ta mediciner träffa läkare men är ändå så stark. Jag är stolt över dig.
2 kommentarer:
Barn är elaka för det de inte förstår, oavsett om det är en sjukdom eller ens personlighet, utseende, osv.
"Mäh! Hon ser ju inte ut som mig eller mina kompisar. Hon måste vara knäpp!", eller nåt. Jag vet inte :P
Jag blev själv mobbad från 6 års ålder upp till 18.
Jag hade ramlat och slagit ut mina framtänder och när jag kom till lekis så var det en grabb som undrade vad jag hade gjort. Jag berättade, han pekade på mig och skrek "DRACULA!!" och sprang skrattandes därifrån. Sedan var hela lekis på och retade mig för det.
Senare efter att min farfar dog så blev jag i princip som en mussla.
Pratade inte med någon, tyckte inte att någonting var roligt eller så.
Det blev jag också mobbad för, trots att mina klasskamrater visste att jag var ledsen för att min farfar dog.
De förstod väl helt enkelt inte varför jag var så ledsen.
Allt eftersom skolåren gick så blev jag slagen, sparkad och retad för för en enda orsak: Jag var inte som alla andra.
Jag sportade inte, hade inget intresse för allt som har med en motor att göra, m.m.
Över dessa saker blev jag mer eller mindre idiotförklarad.
27 år senare så är det fortfarande ingen som får något grepp om mig, då folk i det stora hela är mer bekväm med folk som är "normala".
Nu skiter jag fullständigt i vad folk tycker, tänker o säger om mig - huvudsaken är att de som verkligen känner mig och tar mig för den jag är, trots mina fel och brister, vet hur jag är som, trots att jag är konstig (vilket jag tar som en komplimang).
Barn är mer elaka än vad folk tror och så kommer det alltid att vara. Det finns ingen enkel lösning till att "lösa" det.
Till dig som läser detta och tänker: "Mitt barn är så überdjävulskt snäll och perfekt så han/hon skulle ALDRIG reta någon eller hitta på något bus av nåt slag!".
Då frågar jag: "Är du helt säker på det?".
Ta ingen och ingenting för givet.
Ibland förstår barn inte heller att det dem gör är elakt. Jag har faktiskt mobbat en pojke i min klass för hemskt läge sen.
Det var jag och en tjej kamrat som tyckte det var kul at dra ner byxerna på en stackars pojk som var blyg och inåtvänd (jaja haha insert KåtMahihaa-skämt här) Han började gråta och skolfröken kom dit och jag och kompisen blev rädd och förstod inte. Vi skulle ju bara skoja lite med honom, det var ju bara lek. Men så förklarade man för oss vad vi höll på med och vi bad pojken om ursäkt. Jag kommer ihåg att jag skämdes och hade otroligt dåigt samvete för det.
Det var, så vitt jag kan minnas, första och sista gången jag mobbat någon.
Fritte, jag är så glad att du är den du är :) Om du inte var så konstig så skulle jag nog inte tycka om dig lika mycket som jag gör.
Jag är glad för din skull gumman att du får bra feedback och att du får chansen att hjälpa andra som känner sig tyngda av liknande svårigheter som du har haft. Inget ont som inte för nåt gott med sig :)
Skicka en kommentar