När jag växte upp så var jag på kyrkans barntimmar och miniorer och i barnkyrkokören. Hade kristna lärare. Lyssnade på kristen barnmusik och hade böcker och kasetter som handlar om jesus och gud. Jag är döpt och jag konfirmerade mig. Så jag hade väll en något kristen uppväxt. I högstadiet så var jag också med i en gospelkör och jag var med i kyrkans unga i Örnsköldvik, i EFS-kyrkan. Jag identifierade mig som troende kristen. Nu vet jag inte riktigt vad jag ska identifiera mig som. troende? kristen? Ateist? satanist?;P HAHA ;P
Grejjen är att jag har en tro på en sorts "gud". Enkelt sagt så lutar jag mig mot min barnatro när jag har det jobbigt eller svårt. Lutar mig mot någon slagt trygghet en tro på det goda, en tro på en kärleksfull kraft som älskar en och som gör det denne kan för mig, och möjligtvis ar en plan med mitt liv. Jag antar att det är att vara troende. Men jag kan inte säga att jag identifierar mig som troende kristen.
Jag läste någonstans att någon tycker att de som är troende är svaga mäniskor som behöver något att lägga ansvar och sina problem på. Jag undrar vad det är för fel på det? Alla har ju sitt sätt att hantera svåra saker även olika sätt att hantera bra och goda saker. Om det funkar för mig så kan det väll inte vara fel?!?
Vet inte riktigt vad jag vill komma med detta inlägg. Jag är rätt förvirrad själv när det gäller min egen tro så kanske jag bara behövde skriva ned lite av hur jag ser på min "gud".
Detta vackra halsband fick jag när jag konfirmerade mig.
5 kommentarer:
ett sånt halsband fick jag också när jag konfirmerade mig!!!
symbolen för svenska kyrkan i utlandet, påstår mamma iaf (hon har ett likadant, så hon borde veta)
Jag tror inte på någon gud, men däremot tror jag att det finns någon sorts god kraft någonstans. Jag tror även att våra nära och kära är med oss och är man öppen och tror på det kan man nog "se" dom eller märka att dom är närvarande. Jag har drömt om min morfar några gånger och det har verkligen känts som det varit han som hälsat på.
Och på hans årsdag (9e juli) då han dog så var jag och mina föräldrar vid en minneslund och så stod vi och pratade med honom, just då började pappas mobil att spela en melodi som vi brukade lyssna på med morfar, det konstiga var att den började inte från början utan den började spela när det redan hade gått 3 min, pappa försökte stänga av låten men fick trycka 3 gången innan den stängdes av. Jag är HELT säker på att det var min morfar som skickade ett litet meddelande tills oss.
Däremot talar jag ju inte om detta eftersom folk tror man är ett pucko då :P
Men iaf. :)
Kram
Idun: Jag tror som dig. Att det finns en god kraft som ser efter en. Jag tror också att ens nära och kära är med oss. Precis som du har jag varit med om en massa konstiga sammaträffanden. Där min morfar är inblandad. Ska nog skriva om detta i bloggen någon gång. I'll let you know ;P Detta är anledningen till att jag inte kan kalla mig kristen eller troende. Jag har min egen lilla tro.
Hajen: Ja din mamma har rätt... som jag minns det så är det svenska missionärskyrkans symbol.
Jag är såklart en skeptiker. Jag tror inte på nån Gud eller god kraft, jag tror på människans godhet. Vad vi har framför oss, men jag inbillar mig inte att jag vet något om detta, det är bara min "tro" så att säga lol
Jag tycker att om man vill stödja sig på något sådant ska man såklart få göra det, jag ser inte ner på folk som har en tro, bara om den gå över i det extrema eller om personen i fråga försöker sälja sin tro till mig på ett eller annat vis. Vi har alla olika saker som gör oss lyckliga, saker vi tyr oss till, varför skulle det vara nåt fel att söka sig till nåt om man känner sig svag? Bättre det än att förgås.
Jag har mitt sätt att hantera sorg, eller svåra tider också, något/någon att ty sig till. Så länge det inte skadar någon är det väl inget fel med det? :)
Det jag inte gillar är folk som utnyttjar sådana människor som är svaga, eller har det svårt på nåt sätt, för att "rekrytera" så att säga. ;)
Skicka en kommentar